Avsätt kungen!

Sverige är en demokrati, inte en monarki.
Varför har vi då en kung, en kungafamilj?
Han har ju inte ens någon makt i Sverige, han har inget att säga till om - hans uppgift är bara att "representera Sverige".

Kort sagt är hans uppgift att gå på fester i andra länder och säga; 'Hej, jag är Sveriges kung!'

Ja, det känns ju kanske inte som världens nödvändigaste jobb/uppgift, så varför betalar vi så hutlöst enorma summor för att behålla detta system?
Per år kostar kungahuset 109 500 000 (över hundra miljoner) svenska kronor, som kommer ifrån pengarna vi betalar i skatt.
Det innebär att det kostar oss skattebetalare 300 000:- om dagen att ha en snubbe som går på fest och säger sig representera oss.

Okej, vissa kanske tycker att kungens uppgift är jäkligt viktig och tidskrävande - han har ju ingen möjlighet till ett vanligt arbete.
Men motivera varför resten av hela hans familj inte har några jobb?
Varför är skattebetalarna tvungna att försörja Kungens familj?
Föds man arbetsoförmögen bara för att man råkar heta Bernadotte?

Jag tycker inte att det är motiverat att behålla något, som kostar trehundratusen kronor om dagen, - bara för traditionens skull.



Tycker ni att vi ska ha kung i Sverige?

Japans svar på Lady Gaga?


Ayumi Hamasaki har gjort en låt som jag älskar, Trust - eurobeat remix.


En tanke som slog mig nu, när jag kikar på andra av hennes videos, är att hon påminner starkt om Lady Gaga.

Agree?





Föresten sitter jag i skolan och väntar på att min fotolektion ska börja.
Vad gör ni?


Det blev en kaka..

Som står i ugnen, färdig om tjugo minuter.

Under tiden sitter jag och lär mig pinga bloggen, den här koden ska man klistra in om man bor i hallstahammar;

http://bloggkartan.se/registrera/8508/hallstahammar

Eller ja, den koden ska JAG klistra in, det är ju en reflänk.

Jag har tråkigt..



Har ingen egentlig lust att göra något, ska nog sova en stund - blir så trött efter skolan..

Funderar på att baka en kaka först och sedan sitta vid teven (i sängen alltså) och äta lite.
Sedan "råka" somna en timme. ;)

Nu vill jag inte vara en fattig konstnär/student längre, jag vill ha mer beställningar!
Jag vill ha fler deltagare i tävlingen iallafall.
Gratis är gott?

Skulle medelåldern ändras?

UPDATE; Vill bara påpeka att jag beskrivit lite fel i texten här nedan. Precis som min bror kommenterat så är medellivslängd något som räknas ut när vi föds, inte efter hur gamla vi är när vi dör.

Det jag menade var alltså inte "medellivsslängd" som i det officiella begreppet, utan medeltalet uträknat på alla döda människors åldrar.
Medellivslängd alltså, som det BORDE betyda.

Vi hade en rätt intressant diskussion i skolan igår, tänkte att ni skulle få säga ert (om ni har lust).


I Sverige är medellivslängden ungefär 80 år, låtsas att medellivslängden för hela världen då är 70 år.

Tänk er att en biologisk farsot drabbar jorden och alla, jag menar verkligen ALLA, människor på planeten skulle dö.
På stört, inte en jävel kvar.

Skulle medellivslängden ändras?
Skulle den bli högre eller lägre än de 70 år som gäller i världen?

Jag anser att medellivslängden skulle sänkas till ungefär 35-40 år medans vissa inte trodde att det skulle bli någon skillnad.

Med tanke på att medellivslängden är uträknad efter den ålder då FLEST människor dör (Kan man felaktigt säga, men ni förstår vad jag menar) så skulle åldern sänkas.
ALLA barn i hela världen skulle ju då tas med i beräkningen, alla vuxna också.
I dagens samhälle är det helt klart fler "gamla" människor som trillar av pinnen än barn.

Rent naturligt känner jag då att medelåldern skulle hamna någonstans i mitten av 0-80 år.
Jag tror den skulle hamna på ungefär 40 år.

Så tänker jag - Hur tänker ni?

Impulsryck.


Fick precis ett impulsryck som jag starkt funderar på att genomföra..

Jo, jag har nog bestämt mig, JAG GÖR DET!

Inte så stor grej egentligen, om jag säger "höstpanik" ringer kanske några klockor..?

T-shirt-shop?



Om jag öppnade en butik på spreadshirt (eller vad sidan heter) skulle ni då vara intresserade av att köpa plagg?

Funderar nämligen på att börja rita T-shirt-tryck...

Dagens fundering..



Jag vill inte dö, men det gör för ont att leva?

Ang. min viktminskning..

Sanna bad mig svara på hur jag gjort för att gå ned i vikt, och eftersom hon inte fyllt i om hon har blogg så svarar jag här.
Svarar och svarar, FÖRKLARAR kanske är mer korrekt beskrivning.

Jag har då alltså gått ned femton kilo sedan februari.
Jag har faktiskt inte gjort någonting alls, bara levt på som vanligt och ätit fet mat blandat med godis.

Nej, förändringen kom faktiskt i samband med min vistelse på akuten.
Jag fick ont i magen, spenderade ett dygn på akuten och en vecka senare vägde jag tio kilo mindre.
Utan anledning sådär.

Sedan gick det ungefär två månader innan vågen visade en minskning på ytterliggare fem kilo, alltså sammanlagt femton kilo.

Jag har dock börjat misstänka/oroa mig för att mammas farhågor besannats - att jag håller på att utveckla diabetes.
Mamma har uttryckt sin oro för det flera gånger eftersom jag äter så jävla mycket socker, något Hanna efter en webcam-konversation kan hålla med om.
Jag vet dock inte om det är en myt att man kan få diabetes av för stort intag av socker.
Någon som kan bekräfta?

I vilket fall har jag på senare tid märkt att jag är kissnödig hela tiden. Vissa dagar kissar jag ungefär en gång i timmen och måste till och med gå upp och kissa på natten (vilket jag inte brukar behöva).
Dricker inte mer än vanligt  (pga lathet) men har märkt att jag ofta blir torr i munnen (så jag behöver dricka).

Jag började då misstänka diabetes eftersom jag hört att det är ett vanligt "förstasymptom".
Avvaktade flera dagar innan jag idag googlade diabetessymptomen.
Ett symptom är att man, utan förklaring, går ned i vikt.

Att kroppsdelar domnar bort är tydligen också ett symptom - något jag har haft problem med lääääänge.
Jag har skyllt på min järnbrist, men den har jag ju fått ordning på för länge sedan, så det kanske beror på diabetes?

Yrhet och trötthet kan också vara symptom, men det har jag ju också problem med hela tiden pga järnbristen.

Men eftersom jag inte längre har järnbrist kanske jag borde gå och kolla mig för diabetes igen?

Jo, jag tror nog jag gör det, för säkerhets skull.


Men fan vad surt om jag fått diabetes nu, med tanke på att de har testat mig för det flera gånger under mina femtiotal läkarbesök de senaste åren.

Ungefär som järnbristen, den hittade de ju aldrig trots att de testat mig för det minst fem gånger.
Jäkla konstigt att man ska behöva göra allt själv..
Det var ju inte förräns jag lämnade blod på blodbussen som det uppdagades att jag hade AKUT järnbrist.


Ja, så där har ni eventuellt anledningen till min viktminskning - det kan bero på diabetes.

Men nu ska vi inte ta ut oron i förskott - hypokondri är inget jag vill lida av.
Så nu släpper jag det här och låter doktorn säga sitt. :)

Föresten igen...

Det stör mig en massa att alla medier beskriver tidigare nämnda olycka som att "tåget spårat ur".

Att tåget krockat i en gödseltank som praktiskt taget sprängts över hela olycksplatsen har jag inte sett att någon nämnt.
The whole fucking place was covered in shit!

Tåget hade inte ens spårat ur, såvitt jag såg.

Hur tänkte de när de skrev?
Rätt viktig (intressant och humoristisk) detalj att utelämna.

Byta allt mot nya lotter och hoppas på miljonen?


Föresten köpte vi ett lottpaket idag.

Sex lotter innehöll det. Sammanlagt värde: 100kr.

Guess what?
Vi vann på alla.

Iof tjänade vi bara 15kr på det, men ändå!?


Kanske är början på något stort?

Kanske borde jag byta in allt mot nya lotter?

Ikväll?


Hmm.. Vi skulle eventuellt hem till bror och Hanna idag, vi skulle höras idag och bestämma - bestämde vi igår.

Har försökt få tag på dem sedan halv ett idag (vi skulle höras efter tolv hade vi sagt) men får inte tag på någon!

För det första så blir jag OROLIG.
Tänk om det har hänt något?
Hanna sa ju faktiskt igår att hennes astmamedicin var näst intill slut - den skulle aldrig räcka i en nödsituation!
Tänk om hon fått andnöd och ligger på akuten?

Usch, nej jag vill inte tänka på sådant där.. Har gått och oroat mig ett tag iallafall, jag blir ju så paranoid!

För det andra så skulle vi ju som sagt bara höras för att DÅ bestämma OM vi ens skulle träffas.
Vi skulle isåfall träffas för att Tom fyller år idag och blev nekad att komma hem till sina föräldrar.
Han skulle alltså inte få fira sin födelsedag alls och då skulle vi  alltså ev. göra det hemma hos min bror istället.

Men då hade det ju varit bra om vi hade hörts av tidigare så Tom, vid ett "nej vi ska inte träffas", kunnat ringa runt och försöka hitta något annat sätt att fira sin födelsedag på..

Klockan är liksom sex nu, och det börjar bli lite sent för att boka med någon annan.
Samtidigt så kan man ju inte boka med någon annan förns man har bestämt med dem första man pratat om det med!

Det kommer sluta med att Tom helt enkelt får sitta hemma på sin födelsedag - det VILL inte jag.
Jag vill att han ska ha en bra födelsedag.

Han hade aldrig bra födelsedagar när han var liten, så jag vill ge honom det i vuxen ålder istället.
Han såg fram emot att få träffa Teddy.. "/
(Det är deras bråkstake till hund.)


Jag undrar bara varför ingen svarar eller hör av sig...
Blir bara mer orolig för varje sekund.
Jag övertygar mig själv om att det är något allvarligt.
Min hjärna är dum i huvudet. -.-

Det MÅSTE ju finnas en bra anledning till varför de inte hör av sig som vi bestämt.
Att bara skicka ett sms där det står; "Vi kan tyvärr inte idag, hinner inte ringa" går ju snabbt.
Något måste ju ha hänt!
För det är VERKLIGEN inte någon av deras stil att bara lämna en hängande såhär..

Jag får ont i magen.. xS

Vad heter jag!?

Att jag är allmänt sinnesförvirrad vet ju de flesta.
Jag är virrig, blandar ihop, glömmer.. Allt för att gör mig själv ännu lite mer förvirrad!

Ibland kan jag komma på mig själv med att absolut inte ha någon aning om vilken veckodag det är.
Snart kommer jag väl glömma bort mitt namn..


Och vad har jag på hjärtat nu då?
Igår missade jag skolan eftersom jag lyckades somna om och vakna efter skoltid TROTS att jag sovit i 10 timmar.
Idag kom jag tidigt, tänkte fånga upp Linnea innan hon gick till maten, och om inte hon var där vänta tills min klass slutade från idrotten.
Men det kom ingen klass.

NU får jag reda på att det är den HÄR veckan min klass har praktik.
Jag är alltså ledig hela veckan.

Jag har så jävla bra koll.

Jag tror jag blir hemsökt.. :S

En sak ska ni veta med mig - jag har alltid trott på spöken.
Har inte bara trott på dem - har också känt av dem.

Vet inte om jag har berättat om den gången jag kom in i ett hus och blev skräckslagen helt till synes utan anledning?
Har du redan läst det så hoppa till det fetstilta.

Jag fattade inte varför, men så fort jag kom in var det som att jag kände på mig att något fruktansvärt har hänt här. Vågade inte röra mig i huset, vågade inte ens titta på någonting annat än den öppna spisen.
Jag visste att om jag kollar ut genom fönstret kommer en liten flicka stå där och iaktta mig.
Kanske låter märkligt att min "fantasi" valde just en liten flicka, och jag förstod det inte heller just då, men när vi äntligen lämnade huset brast jag ut i gråt av lättnad att vara därifrån!
Berättade allt för mamma så fort jag kom hem och hon ställde lite frågor.
Hon berättade att i huset bredvid hade en liten flicka bott (you can see where this is going?) som var autistisk. Hon skulle ha börjat på mammas lekis, men tyvärr omkom hon när hon lekte ute på gården. Hon lekte häst (antas det) när hon fastnade med halsen i flaggstångssnöret. Hon hittades där senare. Död.
Precis på gården där jag hade vart.

Mamma kunde ju likagärna hittat på det där utefter min historia, men jag har bekräftat det hos andra i efterhand.

Tyckte såklart att det var skitläskigt men tänkte inte mer på det.
Nu i vuxen ålder är jag livrädd för småflickor.
Okej, inte en helt vanlig liten flicka (jag gillar barn) men typ, skräckfilmer där det är småflickor - det värsta jag vet!
Det är det enda jag är rädd för i skräckväg och jag drömmer mardrömmar om småflickor. När jag blir paranoid inbillar jag mig saker, till exempel var jag helt störtsäker på att en flicka som såg ut som tjejen i "the ring" bodde under min säng. Under flera år vågade jag inte gå bredvid sängen, hoppade alltid upp på den så långt ifrån som möjligt.
Hoppade också ner, så långt ifrån som möjligt.
Visste att ett par små, vita händer skulle grabba tag i mina fötter annars..
Jag skojar inte, jag var livrädd och hade tvångstankar - "gör jag inte si och så kommer hon upp när jag sover".
Och jag var inget barn vid tidpunkten - var lika mogen som nu.
Enda anledningen till att jag inte är rädd på det sättet nu är för att jag inte har någon säng längre, har bara en madrass på golvet.

Iallafall, jag har inte känt av andlig närvaro på många år nu. Mitt sjätte sinne har enbart visat mig framtiden - som jag skrivit om tidigare.
Tills nu för några veckor sedan, när jag tvättade i källaren.
Hade precis kommit ned och stod med öppen dörr och sorterade tvätt.
Hörde ett klickande, liksom knäppande ljud ute i källargången. Tänkte inte så mycket på det - "ska ju inte skrämma upp mig själv".
Hör att ljudet liksom kommer närmare och närmare i gången, för varje "knäpp" hade ljudet förflyttat sig lite.
"Ge dig Ronja! Det är bara rören!"

Ja, lyckades ignorera det och slänga in allt i maskiner.
Ställer mig och handtvättar istället, nu med dörren stängd (för att inte höra om det knäppte mer).

När jag var färdig gick jag in i torkrummet och hängde upp lite kläder.
 Gick ut i källargången, tände lampan och stängde dörrarna till tvättstugan och torkrumet.
Låste.
Då knäpper det till högt som fan precis ovanför mitt huvud (jag skojar inte - det var HÖGT!) och lampan slocknade.
Jag hade ju precis tänt, och lamporna slocknar först efter ungefär 5 min.!?
Lampknapparna lös inte, så jag får panik och börjar hysteriskt leta efter en lampknapp.
Det knäpper till igen, lite högre.
Jag hittar inte lampknappen!!!!!!
Depserat och panikslagen lyckas jag tillslut hitta dörrhandtaget i trappen, rusar ut och kan inte andas. Springer upp för trappan och in i lägenheten.

Jag avfärdar det hela som min fantasi. Det var ju faktiskt bara knäppningar i rören och en jävla lampa som fick fnatt - bara sammanträffanden!
Jag lyckades, jag var kanske rädd då men det fick stanna där också.

Tills en dag jag stod i duschen.
Jag stod med stängda ögon och sköljde igenom håret. Stod med ryggen mot väggen och lät vattnet rinna över ryggen.
När jag öppnade ögonen såg jag till min förvåning en hand, eller snarare tre utsträckta fingrar som lite kusligt sträcktes mot duschdraperiet. När jag såg handen drogs den tillbaka så den inte syndes.
Snabbt som attan drog jag undan draperiet - jag visste ju att Tom bara försökte skrämma mig så jag skulle fan skrämma honom!!

Till ännu större förvåning var han inte där. Ingen var där och dörren var fortfarande låst.

Under något ögonblick arbetar min  hjärna på högvarv.
"Men om det inte var Toms hand - vems var det!?"
Jag visste att det inte vart han - han hade aldrig hunnit ut, tyst som fan - och låst dörren på den korta stunden..

Jag vågar inte duscha klart, jag rusar ut utan att torka mig.

Vågade knappt duscha efter det..

Mm, men det slutar inte här.
Igår lyfte jag upp katten inne i badrummet, lade honom över ena axeln och gick ut.
Men när jag sneglade på badrumsspegeln i farten såg jag något på andra axeln som inte borde ha varit där - en hand.
Syndes tydligt mot min svarta tjocktröja.
Backade två steg och kollade igen - ingen hand - ingenting alls som var ljust - ingenting alls på axeln.

Okej, det här senaste kan ju vara inbillning iof, men NÅGOT såg jag! Något hudfärgat som såg ut som en hand - men det var ju inget där!?

Jag tror jag är hemsökt..
På riktigt..

Och så vill jag bara tillägga att detta inte är allt, men detta är det jag kommer på nu. Börjar bli riktigt rädd!
Känner det bara som att det är i badrummet och jag vågar inte duscha själv längre.
Duschade precis med Tom och då pratade vi lite om det här.

Han brukar alltid komma med bra förklaringar och spräcka mina fantasier så jag inte behöver oroa mig - men den här gången har han inte sagt någonting annat än - fyfan vad läskigt.

Och jag kanske verkar lugn, men i skrivande stund är jag skräckslagen - det där med handen i duschen är det läskigaste jag har varit med om - no doubts.

Jag VET vad jag såg.

Citat.

Sades av mig alldeles nyss:

(Tom lärde mig hur en växellåda på en rc-bil funkar)



"..Varför skulle jag veta det där? Nu blev det bara ännu mer att hålla reda på i huvudet..
Nu kommer jag glömma något nödvändigt så kommer du bli sur på mig.
Min hjärna är som en överfylld papperskorg."




Tyckte sista raden var lite kul. :)
Stämmer väldigt bra också, ha!


Var står ni i frågan?

Tycker ni att homosexuella ska få adoptera?

Varför/Varför inte?



Personligen så tycker jag att alla som Vill och Kan hjälpa ett barn SKA få göra det!

Om ungen blir retad i skolan så är det samhället det är fel på, och de andra barnens dåliga uppfostran.


Den här seriestrippen (lånad från msn.se, copyright Lise Myhre) förklarar min synvinkel väldigt bra:


(Klicka för att komma dit!)

Långsam på att äta? Jag!?

Älskling klagar alltid på att jag äter långsamt.
Det gör jag nog också, men har aldrig reflekterat över exakt HUR seg jag är.

Idag åt jag en apelsin.

Började äta precis när vi startade ett avsnitt av en animeserie.
En halvtimme senare var avsnittet slut och då hade jag ätit halva apelsinen.


Det tar en timme för mig att äta en jävla apelsin.

Jag är dålig.

Nej, faktiskt så är jag SKITdålig!

Vad pratar jag om då?

Det verkliga livets photoshop, förstås!

SMINK!

Är helt värdelös på allt vad ögonskuggor och concealers heter!
"Penslar?" är något jag kan säga med skepticism i rösten.

Kommer ihåg när jag slutade nian, då gjorde tjejgänget i ordning sig hemma hos mig innan balen.
Jag fick låna Karins smink, och jävlar vad kul jag hade!
 - Vad är det här?
 - Vad gör man med den?
 - Vad hjälper det mot?
 - Behöver jag använda den?
 - Hur GÖR man!?

Typ så mycket frågade jag på VARJE sminkprodukt! Hysteriskt!
Måste ha låtit som en fyraåring. :)

Ja, i vilket fall så är jag fortfarande lika bakom flötet vad gäller smink - även om sminkväskan utökats en hel del sedan dess.
Nu har jag typ lite allt möjligt, bronzing powders, puder, rouge, concealers, foundations och massa sånt där "blahablaha" som alltihopa används för att få en bra grund. (?)

Jag använder enbart rouget av allt ovanstående, det vet jag hur med gör med. (inbillar jag mig!)

MEN.
Idag var jag modig och försökte mig på en fullfjädrad sminkning med bra bas och grejer.

Det slutade med att jag tvättade bort allt.
Såg ut som en brun-utan-sol-fjortis. Blöh.

Så jag körde på det gamla vanliga - Maskara, kajal och rouge.
Passar mig bra.


Jäkla tur att man har så pass bra hy som man har! :)

Jag bara undrar..


Ser jag ut att väga lika mycket på dessa två bilder?

Ser ni dubbelhakan på rödhåriga bilder? Va? Va?


Ganska exakt två år sedan, 2007.                                               Nyårsafton 2008. Alltså som jag ser ut idag.                  

För övrigt...

..Så vill jag bara säga att jag inte alls tycker att det är samma sak att jag publicerar kommentarer i inlägg - jag har ju faktiskt något att säga om kommentaren!
Så dra inga paraleller till inlägget jag skrev om min och bloggerskans "bråk".
Dessutom hänger jag inte ut någon - människan är ju anonym.

Tänkte bara säga det så ingen fick för sig annat.

Vore ju inte bra om jag beskyllde någon för dubbelmoral  och sen visade upp egen dubbelmoral i inlägget efter. :P
Så, nu vet ni hur jag tänkte.

Tidigare inlägg
RSS 2.0