*

En sak ska ni veta med mig - jag har alltid trott på spöken.
Har inte bara trott på dem - har också känt av dem.

Vet inte om jag har berättat om den gången jag kom in i ett hus och blev skräckslagen helt till synes utan anledning?
Har du redan läst det så hoppa till det fetstilta.

Jag fattade inte varför, men så fort jag kom in var det som att jag kände på mig att något fruktansvärt har hänt här. Vågade inte röra mig i huset, vågade inte ens titta på någonting annat än den öppna spisen.
Jag visste att om jag kollar ut genom fönstret kommer en liten flicka stå där och iaktta mig.
Kanske låter märkligt att min "fantasi" valde just en liten flicka, och jag förstod det inte heller just då, men när vi äntligen lämnade huset brast jag ut i gråt av lättnad att vara därifrån!
Berättade allt för mamma så fort jag kom hem och hon ställde lite frågor.
Hon berättade att i huset bredvid hade en liten flicka bott (you can see where this is going?) som var autistisk. Hon skulle ha börjat på mammas lekis, men tyvärr omkom hon när hon lekte ute på gården. Hon lekte häst (antas det) när hon fastnade med halsen i flaggstångssnöret. Hon hittades där senare. Död.
Precis på gården där jag hade vart.

Mamma kunde ju likagärna hittat på det där utefter min historia, men jag har bekräftat det hos andra i efterhand.

Tyckte såklart att det var skitläskigt men tänkte inte mer på det.
Nu i vuxen ålder är jag livrädd för småflickor.
Okej, inte en helt vanlig liten flicka (jag gillar barn) men typ, skräckfilmer där det är småflickor - det värsta jag vet!
Det är det enda jag är rädd för i skräckväg och jag drömmer mardrömmar om småflickor. När jag blir paranoid inbillar jag mig saker, till exempel var jag helt störtsäker på att en flicka som såg ut som tjejen i "the ring" bodde under min säng. Under flera år vågade jag inte gå bredvid sängen, hoppade alltid upp på den så långt ifrån som möjligt.
Hoppade också ner, så långt ifrån som möjligt.
Visste att ett par små, vita händer skulle grabba tag i mina fötter annars..
Jag skojar inte, jag var livrädd och hade tvångstankar - "gör jag inte si och så kommer hon upp när jag sover".
Och jag var inget barn vid tidpunkten - var lika mogen som nu.
Enda anledningen till att jag inte är rädd på det sättet nu är för att jag inte har någon säng längre, har bara en madrass på golvet.

Iallafall, jag har inte känt av andlig närvaro på många år nu. Mitt sjätte sinne har enbart visat mig framtiden - som jag skrivit om tidigare.
Tills nu för några veckor sedan, när jag tvättade i källaren.
Hade precis kommit ned och stod med öppen dörr och sorterade tvätt.
Hörde ett klickande, liksom knäppande ljud ute i källargången. Tänkte inte så mycket på det - "ska ju inte skrämma upp mig själv".
Hör att ljudet liksom kommer närmare och närmare i gången, för varje "knäpp" hade ljudet förflyttat sig lite.
"Ge dig Ronja! Det är bara rören!"

Ja, lyckades ignorera det och slänga in allt i maskiner.
Ställer mig och handtvättar istället, nu med dörren stängd (för att inte höra om det knäppte mer).

När jag var färdig gick jag in i torkrummet och hängde upp lite kläder.
 Gick ut i källargången, tände lampan och stängde dörrarna till tvättstugan och torkrumet.
Låste.
Då knäpper det till högt som fan precis ovanför mitt huvud (jag skojar inte - det var HÖGT!) och lampan slocknade.
Jag hade ju precis tänt, och lamporna slocknar först efter ungefär 5 min.!?
Lampknapparna lös inte, så jag får panik och börjar hysteriskt leta efter en lampknapp.
Det knäpper till igen, lite högre.
Jag hittar inte lampknappen!!!!!!
Depserat och panikslagen lyckas jag tillslut hitta dörrhandtaget i trappen, rusar ut och kan inte andas. Springer upp för trappan och in i lägenheten.

Jag avfärdar det hela som min fantasi. Det var ju faktiskt bara knäppningar i rören och en jävla lampa som fick fnatt - bara sammanträffanden!
Jag lyckades, jag var kanske rädd då men det fick stanna där också.

Tills en dag jag stod i duschen.
Jag stod med stängda ögon och sköljde igenom håret. Stod med ryggen mot väggen och lät vattnet rinna över ryggen.
När jag öppnade ögonen såg jag till min förvåning en hand, eller snarare tre utsträckta fingrar som lite kusligt sträcktes mot duschdraperiet. När jag såg handen drogs den tillbaka så den inte syndes.
Snabbt som attan drog jag undan draperiet - jag visste ju att Tom bara försökte skrämma mig så jag skulle fan skrämma honom!!

Till ännu större förvåning var han inte där. Ingen var där och dörren var fortfarande låst.

Under något ögonblick arbetar min  hjärna på högvarv.
"Men om det inte var Toms hand - vems var det!?"
Jag visste att det inte vart han - han hade aldrig hunnit ut, tyst som fan - och låst dörren på den korta stunden..

Jag vågar inte duscha klart, jag rusar ut utan att torka mig.

Vågade knappt duscha efter det..

Mm, men det slutar inte här.
Igår lyfte jag upp katten inne i badrummet, lade honom över ena axeln och gick ut.
Men när jag sneglade på badrumsspegeln i farten såg jag något på andra axeln som inte borde ha varit där - en hand.
Syndes tydligt mot min svarta tjocktröja.
Backade två steg och kollade igen - ingen hand - ingenting alls som var ljust - ingenting alls på axeln.

Okej, det här senaste kan ju vara inbillning iof, men NÅGOT såg jag! Något hudfärgat som såg ut som en hand - men det var ju inget där!?

Jag tror jag är hemsökt..
På riktigt..

Och så vill jag bara tillägga att detta inte är allt, men detta är det jag kommer på nu. Börjar bli riktigt rädd!
Känner det bara som att det är i badrummet och jag vågar inte duscha själv längre.
Duschade precis med Tom och då pratade vi lite om det här.

Han brukar alltid komma med bra förklaringar och spräcka mina fantasier så jag inte behöver oroa mig - men den här gången har han inte sagt någonting annat än - fyfan vad läskigt.

Och jag kanske verkar lugn, men i skrivande stund är jag skräckslagen - det där med handen i duschen är det läskigaste jag har varit med om - no doubts.

Jag VET vad jag såg.