*

Ritade av en tjej jag är vän med på GSM också.

Jag tycker det blev likt, fast det vet ju inte ni något om så jag hade ju kunnat ljuga och säga att det är mest likt i hela världen!

Fast vad hade jag tjänat på det?


[Click the Pic!]

Det är min modell på GSM.


[Click the Pic!]

Jag orkar inte fixa designen, det får se förjävligt ut ett par dagar..

Mhm. Precis när jag trodde mig ha lärt mig hur man gjorde blev det något fel, så jag tänkte återställa koderna till som det var innan jag började pilla.

Som ni vet måste man spara kodmallarna, man kan ju inte förhandsgranska.

Så förstent upptäcker jag att min backup på något sätt gått sönder, så hela bloggen är svart-vit och allt låg på fel plats.

Bara att börja om med andra ord - fast det kanske var tur?
Jag behövde nog en nystart.

Och vad håller jag på med såhär på morgonkvisten?

Jo, jag försöker lära mig koda CSS.
Det går HELVETE.

Har suttit sedan klockan två-tre och försökt lära mig EN grej.

Webdesign är svårt.

Jag är fortfarande på dåligt humör by the way..

Så förvänta er inga glada, rosa toner om jag postar några inlägg de närmaste dagarna.
Blir snarare som ett oväder - så känner jag mig!

Såhär kan bilden se ut ifall man färglägger konturlinjerna..
Fast just den här bilden är gjord för att ha svarta linjer, så det är snyggare.

Bad news mötte mig idag.

Känner inte för att skriva om det, vill bara undvika det så mycket som möjligt..

Känner mig helt tom inuti, snurrig.
Nu tänker jag gå ifrån bloggen och undvika lite mer..


Photoshop försöker hålla mitt humör uppe.

Jess uppmärksammade mig på att min blogg ser väldigt fucked ut i andra upplösningar än den jag använder..

Så här ser bloggen ut för mig (om jag zoomar ut en massa) - hur ser den ut för er?

Har kollat hur min blogg ser ut på andra datorer förut. På skoldatorerna såg det bra ut, precis som hemma fast med knäppa färger. Istället för rosa så var det aprikos t.ex.
På min datornördige väns skärm var min blogg jätteliten, man såg hur mycket som helst av bakgrunden och det rosa tog inte upp någon plats alls knappt.

Funderar på att fixa lite mer..

Blev lite roligare nu än med körsbärsblommorna enbart.

Sparade dock stilmallen från körsbärsdesignen ifall jag skulle vilja ha tillbaka den. :)

För ev. tillbakablickar i framtiden:

Hmm.. Vi skulle eventuellt hem till bror och Hanna idag, vi skulle höras idag och bestämma - bestämde vi igår.

Har försökt få tag på dem sedan halv ett idag (vi skulle höras efter tolv hade vi sagt) men får inte tag på någon!

För det första så blir jag OROLIG.
Tänk om det har hänt något?
Hanna sa ju faktiskt igår att hennes astmamedicin var näst intill slut - den skulle aldrig räcka i en nödsituation!
Tänk om hon fått andnöd och ligger på akuten?

Usch, nej jag vill inte tänka på sådant där.. Har gått och oroat mig ett tag iallafall, jag blir ju så paranoid!

För det andra så skulle vi ju som sagt bara höras för att DÅ bestämma OM vi ens skulle träffas.
Vi skulle isåfall träffas för att Tom fyller år idag och blev nekad att komma hem till sina föräldrar.
Han skulle alltså inte få fira sin födelsedag alls och då skulle vi  alltså ev. göra det hemma hos min bror istället.

Men då hade det ju varit bra om vi hade hörts av tidigare så Tom, vid ett "nej vi ska inte träffas", kunnat ringa runt och försöka hitta något annat sätt att fira sin födelsedag på..

Klockan är liksom sex nu, och det börjar bli lite sent för att boka med någon annan.
Samtidigt så kan man ju inte boka med någon annan förns man har bestämt med dem första man pratat om det med!

Det kommer sluta med att Tom helt enkelt får sitta hemma på sin födelsedag - det VILL inte jag.
Jag vill att han ska ha en bra födelsedag.

Han hade aldrig bra födelsedagar när han var liten, så jag vill ge honom det i vuxen ålder istället.
Han såg fram emot att få träffa Teddy.. "/
(Det är deras bråkstake till hund.)


Jag undrar bara varför ingen svarar eller hör av sig...
Blir bara mer orolig för varje sekund.
Jag övertygar mig själv om att det är något allvarligt.
Min hjärna är dum i huvudet. -.-

Det MÅSTE ju finnas en bra anledning till varför de inte hör av sig som vi bestämt.
Att bara skicka ett sms där det står; "Vi kan tyvärr inte idag, hinner inte ringa" går ju snabbt.
Något måste ju ha hänt!
För det är VERKLIGEN inte någon av deras stil att bara lämna en hängande såhär..

Jag får ont i magen.. xS

Känner på mig att det här är en sådan här dålig dag..

                 

...Det brukar bli så med pengar inblandat... (eller bokstavligt talat "utan pengar".)

Att jag är allmänt sinnesförvirrad vet ju de flesta.
Jag är virrig, blandar ihop, glömmer.. Allt för att gör mig själv ännu lite mer förvirrad!

Ibland kan jag komma på mig själv med att absolut inte ha någon aning om vilken veckodag det är.
Snart kommer jag väl glömma bort mitt namn..


Och vad har jag på hjärtat nu då?
Igår missade jag skolan eftersom jag lyckades somna om och vakna efter skoltid TROTS att jag sovit i 10 timmar.
Idag kom jag tidigt, tänkte fånga upp Linnea innan hon gick till maten, och om inte hon var där vänta tills min klass slutade från idrotten.
Men det kom ingen klass.

NU får jag reda på att det är den HÄR veckan min klass har praktik.
Jag är alltså ledig hela veckan.

Jag har så jävla bra koll.

På fredag får jag träffa Hänni och Dänni.
Jag längtar. Alltid lika trevligt att träffa bror och hans flickvän, det är underbart!

Vi ska träffas hemma hos mor min och fira min, mammas och min älsklings födelsedagar - vi fyller ju alla år under samma vecka! ;D

Vet precis vad jag ska ge mamma i present hoppas bara hon gillar det. :)

Sedan ska vi till svärfamiljen på lördag och fira mig och Tom där.
Ska också bli så jävla trevligt!
Tårta och förhoppningsvis middag, och ännu mer förhoppningsvis - KURRAGÖMMA!

Sist vi var på besök lekte vi kurragömma i 1-2 timmar.
Det var jag, M ~10år och N ~6år. Tom var med en stund också!
Lilltjejen N var väldigt snorig. Hon hade gömt sig bakom en dörr och stod där och snoret bara rann.
Inte alls så att man hörs när man drar in snoret. i näsan igen. :P

Det sämsta gömstället jag hade var definitivt när jag satte mig med överkroppen bakom en gardin och bara ställde en liten kartong framför benen - HELA MIN STORA RÖV syntes.
Ändå hittade inte älskling mig, haha! :P

Bästa gömstället hade lätt vart när jag ställde mig i hörnet där älskling hängt sin stora jacka.
Stod under jackan och ställde min enorma väska framför benen. På så sätt syndes nästan ingenting och om man inte tänkte på att jag var där visste man inte det.
MEN, lilltjejen avslöjade mig!
Så fort hon blivit hittad småsjöng hon "Jag vet vart Ronja är!" och stirrade på mitt gömställe. :P

Jag gömde mig dock på samma ställe en gång till när Älskling kom med i leken och det var hans tur att leta.
Men då avslöjade jag mig själv. -.-
Han kom nämligen dit, tryckte med ena handen på jackan och jag är så dum så att jag suckar högt och kliver fram!
Han visste inte att jag var där - han kände inte att jag var där!
Så från och med nu tänker jag vara helt knäpptyst tills de uttryckligen SÄGER vart jag är och att jag är hittad. -.-

Och så när det är lilltjejens tur att räkna, så säger vi till henne att "räkna till tio fem gånger" men hon envisas ändå med att räkna till femtio.
 - "trettiosju, trettioåtta, trettionio... *Tittar på Tom*
Trettiotio, trettioelva, trettiotolv..."
 - "Nej, nu räknar du fel", säger Tom.
 - "Trettiosju, Trettioåtta, trettionio, trettiotio....."
Och så fortsatte det på samma sätt.

Och under hela den här tiden låg jag i överslafen i samma rum och höll på att skratta ihjäl mig!


Jag älskar kurragömma! :D

Yes, vem är gammal nu då?


Nitton år, nu i tre timmar! ^^

Måste bara skryta lite.. ;)

När vi skrivit ut en bild (fick hjälp av bild-Micke, tack så mycket) så kom min bildllärare in (film-Micke) och de berömde mig för denna bild.
Så började de smådiskutera priset den här bilden skulle ligga på ifall det varit en beställningsbild.
Eftersom den tog tre dagar att göra sade en av dem att tre tusen kronor hade vart ett LÄTT pris.
Till och med i underkant, en sådan där bild är värd mycket mer - inflikade den andre.

Awww, de sa säkert bara det för att vara snälla för riktigt så bra är jag ju inte - än. ;)

Föresten så kallar vi våra lärare för bild-Micke och film-Micke eftersom båda heter Mikael, den ena undervisar i rörlig bild och den andra i fotografisk.

Och tills för några år sedan hade vi en ljud-Micke också, men han har slutat.
Så då var det Micke, Micke och Micke som arbetade på mediecentret. Roligt! ^^

Nu har vi ljud-Börje, fast det har inte samma klang, hehe. ;)

Men lärarna jag har på media är de bästa lärare jag haft - ALLA är bra!!
De jag hade på lindbo var lika bra - helt underbara människor allihopa!

Jag är så glad att jag har så bra och stöttande lärare i en så pass svår period av mitt liv. :)

Igår gick jag till skolan trots att jag var ledig - skulle skriva ut en massa bilder (fem st.) till UKM.

Tar redigt lång tid, typ fem minuter att skriva ut en bild och sedan ska man limma upp dem på kartong.
Tog väl kanske en till en och en halv timme, tror jag. :)

Idag gick jag och hämtade dem, pratade lite med underbara Linnea och med våran gemensamma lärare.
En tanke började gro i mitt huvud - men jag tänker inte avslöja något förrns jag har tänkt över det ordentigt.
Kan avslöja att det berör skolan och Linnea.
Spännande. ;)

Har precis cyklat ungefär en mil - först till samhället och panta flaskor, handla småsaker och sedan cykla vidare mot näs.
Skulle hem till svärföräldrarna och hämta lite ris.

Fick dock med mig en massa mer hem, närmare bestämt en hel ica-kasse. Plus min cykelkorg.
Inte aaaalls jobbigt eller tungt att cykla med. ;)

Dessutom gick min växel sönder på vägen hem, så var tvungen att cykla hela 5km i upp-och-ner försbackar..

Men det kan man ju räkna som träning - det gäller att hårdköra inför beachen 2009.
Ska trots allt gå ned tio kg till innan sommaren! ^^
Det kan gå.
Det _SKA_ gå.

En sak som jag måste berätta är att när jag precis upptäckt att växeln gick sönder ringde jag och whineade för Tom.
När jag sedan lagt på kommer två tjejer som är ute på träningsrunda (antar jag?).
En av dem frågar om jag behövde hjälp och fyfan vad glad jag blev!
Att  de bara tog sig tid att fråga, att bry sig, betydde otroligt mycket för mig!

Okej, nu var det ju bara växeln som krånglade - men man VET ju aldrig och det är därför man måste ta mod till sig att våga bry sig!
Definitivt ett exempel jag ska följa!

Så en stor eloge till de två kvinnorna som så omtänksamt erbjöd mig hjälp nedanför skantzbacken - GULD VÄRT!!

Nej, min räka har inte rört sig något mer sedan igår - han är död.

Har inte velat acceptera den än, men måste spola ned honom snart, sitter till och med en snäcka på honom nu.. :(

Jag tror min räka är död . . .

Han låg bara intrasslad i mossan när jag vaknade.
Rörde sig inte.

Så jag trasslade ut honom för han kanske satt fast.
Sedan låg han bara still på botten, viftade bara lite med två ben.


Nu har han rört sig några centimeter - HAN FÅR INTE VARA DÖD! ;(

Jag kan numera titulera mig som "Stolt Räkägare".

Vi har köpt två räkor, min heter (fantasifullt nog) Räkan. ^^

Motivering; Jag spekulerade i om det kunde gå att köpa en hona och en hane,
varpå min pojkvän säger; "Ah, inte alls svårt att veta vilken som är vilken..."

Jag svarar; "Jo, den som har snopp är kille? Fast iof kanske snoppen är rätt svår att se, inga 30cm dasar de har direkt.. Kanske därför man kallar killar med små kukar för "Räka"? "

Och min räka har skitliten (om inte ens obefintlig*) kuk, så den får heta "Räkan".

 Logik <3


* Kan ju vara en tjej.

En sak ska ni veta med mig - jag har alltid trott på spöken.
Har inte bara trott på dem - har också känt av dem.

Vet inte om jag har berättat om den gången jag kom in i ett hus och blev skräckslagen helt till synes utan anledning?
Har du redan läst det så hoppa till det fetstilta.

Jag fattade inte varför, men så fort jag kom in var det som att jag kände på mig att något fruktansvärt har hänt här. Vågade inte röra mig i huset, vågade inte ens titta på någonting annat än den öppna spisen.
Jag visste att om jag kollar ut genom fönstret kommer en liten flicka stå där och iaktta mig.
Kanske låter märkligt att min "fantasi" valde just en liten flicka, och jag förstod det inte heller just då, men när vi äntligen lämnade huset brast jag ut i gråt av lättnad att vara därifrån!
Berättade allt för mamma så fort jag kom hem och hon ställde lite frågor.
Hon berättade att i huset bredvid hade en liten flicka bott (you can see where this is going?) som var autistisk. Hon skulle ha börjat på mammas lekis, men tyvärr omkom hon när hon lekte ute på gården. Hon lekte häst (antas det) när hon fastnade med halsen i flaggstångssnöret. Hon hittades där senare. Död.
Precis på gården där jag hade vart.

Mamma kunde ju likagärna hittat på det där utefter min historia, men jag har bekräftat det hos andra i efterhand.

Tyckte såklart att det var skitläskigt men tänkte inte mer på det.
Nu i vuxen ålder är jag livrädd för småflickor.
Okej, inte en helt vanlig liten flicka (jag gillar barn) men typ, skräckfilmer där det är småflickor - det värsta jag vet!
Det är det enda jag är rädd för i skräckväg och jag drömmer mardrömmar om småflickor. När jag blir paranoid inbillar jag mig saker, till exempel var jag helt störtsäker på att en flicka som såg ut som tjejen i "the ring" bodde under min säng. Under flera år vågade jag inte gå bredvid sängen, hoppade alltid upp på den så långt ifrån som möjligt.
Hoppade också ner, så långt ifrån som möjligt.
Visste att ett par små, vita händer skulle grabba tag i mina fötter annars..
Jag skojar inte, jag var livrädd och hade tvångstankar - "gör jag inte si och så kommer hon upp när jag sover".
Och jag var inget barn vid tidpunkten - var lika mogen som nu.
Enda anledningen till att jag inte är rädd på det sättet nu är för att jag inte har någon säng längre, har bara en madrass på golvet.

Iallafall, jag har inte känt av andlig närvaro på många år nu. Mitt sjätte sinne har enbart visat mig framtiden - som jag skrivit om tidigare.
Tills nu för några veckor sedan, när jag tvättade i källaren.
Hade precis kommit ned och stod med öppen dörr och sorterade tvätt.
Hörde ett klickande, liksom knäppande ljud ute i källargången. Tänkte inte så mycket på det - "ska ju inte skrämma upp mig själv".
Hör att ljudet liksom kommer närmare och närmare i gången, för varje "knäpp" hade ljudet förflyttat sig lite.
"Ge dig Ronja! Det är bara rören!"

Ja, lyckades ignorera det och slänga in allt i maskiner.
Ställer mig och handtvättar istället, nu med dörren stängd (för att inte höra om det knäppte mer).

När jag var färdig gick jag in i torkrummet och hängde upp lite kläder.
 Gick ut i källargången, tände lampan och stängde dörrarna till tvättstugan och torkrumet.
Låste.
Då knäpper det till högt som fan precis ovanför mitt huvud (jag skojar inte - det var HÖGT!) och lampan slocknade.
Jag hade ju precis tänt, och lamporna slocknar först efter ungefär 5 min.!?
Lampknapparna lös inte, så jag får panik och börjar hysteriskt leta efter en lampknapp.
Det knäpper till igen, lite högre.
Jag hittar inte lampknappen!!!!!!
Depserat och panikslagen lyckas jag tillslut hitta dörrhandtaget i trappen, rusar ut och kan inte andas. Springer upp för trappan och in i lägenheten.

Jag avfärdar det hela som min fantasi. Det var ju faktiskt bara knäppningar i rören och en jävla lampa som fick fnatt - bara sammanträffanden!
Jag lyckades, jag var kanske rädd då men det fick stanna där också.

Tills en dag jag stod i duschen.
Jag stod med stängda ögon och sköljde igenom håret. Stod med ryggen mot väggen och lät vattnet rinna över ryggen.
När jag öppnade ögonen såg jag till min förvåning en hand, eller snarare tre utsträckta fingrar som lite kusligt sträcktes mot duschdraperiet. När jag såg handen drogs den tillbaka så den inte syndes.
Snabbt som attan drog jag undan draperiet - jag visste ju att Tom bara försökte skrämma mig så jag skulle fan skrämma honom!!

Till ännu större förvåning var han inte där. Ingen var där och dörren var fortfarande låst.

Under något ögonblick arbetar min  hjärna på högvarv.
"Men om det inte var Toms hand - vems var det!?"
Jag visste att det inte vart han - han hade aldrig hunnit ut, tyst som fan - och låst dörren på den korta stunden..

Jag vågar inte duscha klart, jag rusar ut utan att torka mig.

Vågade knappt duscha efter det..

Mm, men det slutar inte här.
Igår lyfte jag upp katten inne i badrummet, lade honom över ena axeln och gick ut.
Men när jag sneglade på badrumsspegeln i farten såg jag något på andra axeln som inte borde ha varit där - en hand.
Syndes tydligt mot min svarta tjocktröja.
Backade två steg och kollade igen - ingen hand - ingenting alls som var ljust - ingenting alls på axeln.

Okej, det här senaste kan ju vara inbillning iof, men NÅGOT såg jag! Något hudfärgat som såg ut som en hand - men det var ju inget där!?

Jag tror jag är hemsökt..
På riktigt..

Och så vill jag bara tillägga att detta inte är allt, men detta är det jag kommer på nu. Börjar bli riktigt rädd!
Känner det bara som att det är i badrummet och jag vågar inte duscha själv längre.
Duschade precis med Tom och då pratade vi lite om det här.

Han brukar alltid komma med bra förklaringar och spräcka mina fantasier så jag inte behöver oroa mig - men den här gången har han inte sagt någonting annat än - fyfan vad läskigt.

Och jag kanske verkar lugn, men i skrivande stund är jag skräckslagen - det där med handen i duschen är det läskigaste jag har varit med om - no doubts.

Jag VET vad jag såg.